Sminkfittan

KAMRATER, som ni saknat mig. Mycket har hänt sen senast och jag har inte haft någon egen dator förrän nu (fått en liten bebis och är världens lyckligaste för det) Riktigt grym dator, förmodligen alldeles för bra för mig! Men jag måste ju kunna läsa aftonbladet och ladda in musik på mobilen med stil - för det är i princip vad jag använder min dator till ;)

 

Så nu kan jag alltså bli mer aktiv här, vilket jag saknat .. Är ju den personen som har behov av att skriva av mig ibland.. Då kan någon anonym relatera och kanske bolla tankar med mig.. vilket är väldigt skönt ibland. För om ja skriker ut att jag mår dålig så är det ingen som hör mig.. Inte för att jag skriver för att jag mår dåligt.. Just nu har jag kommit över den ledsna delen i min depression och är arg! 

 

Jag är arg på delar av min barndom 

Jag är arg på att jag är matmissbrukare

Jag är arg på förövarna som våldtagit mig.

Mest är jag arg på mig själv för att jag låtit mig själv tryckas ner i en destruktiv relation med en som alltid varit nära och för att jag aldrig sa ifrån.

 

Just våldtäckterna är väl det som gör mest ont just nu, det kom i ett läge då jag verkligen skulle bestämma mig för vad jag ska bli här i livet. Jag hade precis gått ut gymnasiet med riktigt bra betyg och har väldigt mycket att ge tycker jag själv. Jag är smart, intelligent och väldigt framåt. Är bra i sociala samanhang, står för mina åsikter, har inte fördomar, har otroligt mycket empati och är en glad energisk person (typ 10 bra saker med mig, vem vågar ens skriva att man är bra?)

Men när allt det här hände så försvann livslusten. Min framtid har kastats iväg.. Jag vill inte vara arbetslös och må så dåligt att jag inte tar mig ur sängen vissa dagar på grund av PTSD som jag fått. Jag vill vara den personen jag var innan en person bestämde sig för att knulla mig när jag inte ville, var med på det eller kunde försvara mig. Jag är så fruktansvärt arg på det! Jag kommer ta tag i framtiden och jag kommer en dag antingen driva eget företag eller vara högutbildad - kanske båda delarna! Så det kanske blev en paus i livet när det inträffade men seriöst ... Är det värt det? nej! Jag ville fixa min framtid där och då! Jobba med det jag jobbade som när det hände (säljare) för att jag ÄLSKADE det jobbet. Men utan stöd från något håll så funkade det inte. Jag mådde bara sämre och sämre.. Det har varit ett helvette att ta mig hit där jag är idag. Ett rent jävla helvette och jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte hade två varelser i mitt liv .. 

 

När det här hände så blev det som sagt kaos. Jag låtsades att allt var skitbra! Söp mig odrägligt full allt för ofta vilket gjort att jag inte ens gillar alkohol idag. Jag slutade höra av mig till min vänner.. Svarade inte när någon ringde, umgicks inte med någon eller någonting.. Vilket är en väldigt lång väg till att bli ensam.. vilket jag inte vill, vilket jag aldrig ville. Men jag klarade inte av någonting då. Jag fick telefonskräck som jag slåss med och innan pratade jag i telefon typ 5 timmar om dagen. Nu kan det ta veckor utan ett samtal. Det är helt sinnessjukt och jag känner knappt igen mig själv.

 

Men jag kommer tillbaks. Med eller utan hjälp ska jag ta mig tillbaka och en dag ska jag inte vara arg eller ledsen för vad jag varit med om, jag ska vara stolt, säker, tagit med mig händelsen som en lärdom, tycka synd om förövarna och lägga allt bakom mig. Men jag är inte där än.. men de kommer snart :) Jag mår bättre idag än på år vilket är en otrolig känsla. och idag är jag som sagt aplycklig även om det blev ett rått naket inlägg nu.

 

SÅHÄR LYCKLIG ÄR JAG 

 

 

tjingeling / Glassen